God jul i efterskott
God jul från oss
Ekorren
En nöjd häst efter träningen, lugnet efter stormen.
Efter så såg han en häst rida förbi och då blev han så exalterad så man till och med hörde hans hjärta slå. Han kan vara så töntig ibland haha. Han såg ut som en ekorre när han såg hästen gå förbi, så sjukt roligt haha!
Vi hoppas verkligen han är lugnare imorgon haha, för då blir det bomträning. Så hoppas han tar sig i kragen och inte är en ekorre haha.
Hur jag håller svansen ren och fin
Här är det jag använder. En borste med gummiploppar på. Snoddar. Detangler. Man och svans-glans. Två svanspåsar.
1.Borsta genom noga. Riktigt noga och om man har tvättat svansen så använd balsam efter.
2.Innan man flätar svansen så slänger jag i en klick detangler för att den ska bli mjuk.
3.Fläta och spraya svansen med glansspay.
4.Lägg svansen först i en vanlig svanspåse och sedan i en vattenavstötande svanspåse eller en som står mot smuts och kyla.
Tusen tack!
Född med silversked i munnen
Jantelagen. Ett ord som får håren på min rygg att resa sig. Under alla dessa år jag har varit involverad inom tävlingsvärlden och träningsvärlden så har jantelagen förföljt mig och jag har gjort att i min makt att försöka ruska av den men det är rätt svårt. Livet som tävlande inom ridsporten är inte alla gånger lätt.
Det där har hennes föräldrar köpt åt henne. Hon vinner bara för att hon har en dyr häst. Det är inte rättvist att hon vinner för hon har silvrigast sadel. Jag tycker inte att det skulle vara så. Hon vinner bara för att hon känner domaren...... etc. Alla dessa meningar har jag någon gång under min uppväxt inom ridvärlden fått höra, direkt och på bakvägar. Ska berätta hur min uppväxt inom ridsporten har sett ut så kanske personer förstår att jantelagen är ett jäkla påhitt.
Moa Nyman, 3 år gammal fick sin första ponny. Millan, en shetlandsponny med en helt egen vilja. Denna jäkla ponny släpade mig land och rike runt och drev familjen till vansinne. Fick min andra shetlandsponny vid ålder ca 5 år gammal, Ylli. (Som för övrigt fortfarande står kvar på gården)
Dessa shetlandsponnysar skumpade jag runt på tillsammans med min mamma och syster som alltid varit involverad inom hästvärlden, både inom hopp och dressyr samt travsporten. Hade ett uppehåll på ca 2 år då jag plötsligt bestämde mig för att börja köra cross men saknade hästarna. Utan min vetskap stod det en ponny i stallet på min 9onde födelsedag, Blue Crazy Lizzy. En ponny som var 18 år gammal och en f.d ridskoleponny och hon var min. Jag hade bestämt mig för att det var westernridning jag ville hålla på med så mamma och pappa ordnade så att jag fick börja ta westernlektioner. Lizzy var allt annat än en lätt häst, hon kastade mig i backen, drog så fort hon kunde men med hjälp från tränare och en riktigt envis 9åring med viljan att lära sig blev hon en av klubbens bästa all aroundhästar och vi vann klass på klass. Vi fick olika High Point-titlar tillsammans och var framgångsrik. Allt detta gjorde jag själv med uppbackning av tränare och stöttning av föräldrar. Denna ponny var det ingen som hade köpt för dyra pengar eller någon som hade tränat åt mig i början.
Åren gick och jag växte ur Lizzie och jag hade kollat runt på internet och hittat min drömhäst. Ingen 200.00 kronors pleasuremonster eller en grussprutande reiningstjärna utan en dressyrponny från Kramfors Ridskola. Yes ni läste rätt, det var den jag ville ha. En ponny för 30.000 kr som stod på en ridskola med absolut noll erfarenhet av showkläder, hovlack eller westernsadlar. Där uppe stod hon på ridskolan med sina alldeles för långa öron till sin ponnyhuvud och såg lycklig ut. Och alla de som någon gång under sin livstid hade turen att träffa Jahua förstår var jag menar.
Sedan tog vår tid slut och av en slump fann vi Tintin, som varit inom vår klubb i flera år. Och det var här allt började med den där jävla jantelagen. Innan var det ingen snack om saken, jag hade kämpat för varenda prisrosett, jag har gråtit i stallet och sedan tagit mig i kragen och gett mig fasen på att det skulle funka. Jag hade gjort det, gjort mig själv stark. Men när jag köpte Tintin så var det ingen som berättade för mig att man fick ett startpaket som hette Jantelagen 1.0. Jag fick kämpa för att bevisa hur det egentligen låg till, jag fick prestationsångest. Jag fick svårt att visa var jag egentligen besatt för kunskap för jag blev så rädd för vad folk skulle tycka. "Nu när hon har köpt en sån bra häst måste hon väl vinna allt" Det var orden som ekade i mina öron. Det första året gick inte bra på tävling för jag var så rädd för vad folk skulle tycka. Sen kom en dag när jag kände jag skiter i vad andra tycker om mig, jag gör det jag känner känns bäst. Jag hittade tillbaks till att jag tyckte det var roligt och att tävlingen inte var allt. Jag förstod att bara för att jag har en bra häst måste jag inte prestera på topp.
Ridhuset
Vi tränade på galoppförflyttningar och travförflyttningar för jag vill verkligen att han ska jobba med baken och inte springa på bogarna. Man märker att han inte är i toppform men han kändes positiv och arbetsglad ändå. Ska försöka åka till ridhuset den här veckan också eftersom att han inte får vinterskor förrän på torsdag.
Det här zeeebraaaa ut
Han var så sjukt nöjd i den, på alla bilder ser han ut som ett barn på julafton. Han älskar verkligen att få ha på sig sånthär krims krams.
Min dator är tillbaka
Haleluljaaaaaaa min dator är tillbaka. Trodde livet var slut där ett tag. Ja vad har hänt då, jag har supermycket i skolan och försöker överleva livet haha. Tintin och jag har tagit det lite lugnt för det har börjat blivit hårt i marken och så har han inte några vinterskor på sig så vi har försökt i den mån vi kan hålla igång oss. Bokade förresten en resa till Thailand för några dagar sedan. 2 veckor i Khao Lak!
Så här ska jag hänga i två veckor medans Tintin står hemma och myser i hagen!